Att resa till Vimmerby är att resa till en liten, idyllisk stad mitt i de Småländska skogarna. Astrid Lindgrens barndomshem, Näs, ligger alldeles i utkanten. Man kan föreställa sig att hennes barndom, för hundra år sedan, tillbringades bland fält och kor och på skogsstigar. Bullerbyn, fast i verkligheten.
Men Astrid Lindgrens författarskap blev mycket mer är nostalgi och landsbygdsromantik. Hon var en talesperson för fred och demokrati och mot alla former av våld. Hon deltog i samhällsdebatten som opinionsbildare i tal och tidningsartiklar. I sina åsikter och idéer var hon långt före sin tid.
År 1945 kom Pippi Långstrump. Succén var omedelbar, likaså uppståndelsen. Föräldrar var upprörda. Lärare var upprörda. Vissa kritiker varnade för moraliskt förfall. Hur kunde då Pippi Långstrump var så farlig?
Feminist på fyrtiotalet
Hon gjorde entré i en tid då flickorna skulle brodera, bädda åt dockorna och ha nystrukna rosetter i håret. Barn skulle lyda utan att fråga varför.
Pippi klev utan att fråga om lov rakt in i pojkarnas och de vuxna männens värld. Hon var full av självförtroende och slagfärdighet. Hon kunde trycka till vem som helst. Pippi satt inte och väntade på att prinsen skulle komma och hämta henne på sin vita springare. Hon hade sin egen häst, som hon dessutom lyfte på raka armar när hon fick lust.
Med Pippi Långstrump revolutionerade Astrid Lindgren barnboken. Inte bara i Sverige, utan i hela världen. Men det är inte bara Pippi som funnit sin publik utomlands: hela Astrid Lindgrens författarskap uppskattas i många delar av världen.
Hur kan en flicka från Vimmerby i Småland få till historier som berör människor i så skilda kulturer? Som skänker tröst till en flicka i Polen och får en pojke i Thailand att skratta? Svaret är nog ganska enkelt: En bra historia är en bra historia var som helst. Träffar berättelsen det djupt mänskliga, får oss att drömma och skratta så vi kiknar, så spelar det mindre roll om den lagom tjocke mannen i sina bästa år heter Kalli, Kljukec eller Karlsson på taket.
Astrid har berättat att hon hela tiden bara skrivit för barnet inom sig själv. På det sättet nådde hon ut i hela världen.
Hon glömde aldrig hur det är att vara barn
Astrid Lindgren föddes 1907 och gick bort 2002, 94 år gammal. Uppväxten i trakterna av Vimmerby präglades av kärlek och lek. Kärleken kom från föräldrarna Samuel August och Hanna i Hult. Leken kom från Astrid själv och hennes tre syskon Gunnar, Stina och Ingegerd. ”Vi lekte och lekte, så det var ett under att vi inte lekte ihjäl oss” har Astrid själv berättat. Många av Astrids miljöer och älskade figurer går att härleda till hennes egen barndom. Lite omformade, men lätt igenkända för de som var med.
Ett bra minne beskrivs ibland som den viktigaste egenskapen för att kunna skriva bra barnböcker. Man måste komma ihåg hur nära gräset var, hur det luktade och kändes. Man måste kunna återkalla pirret i magen när man klättrade i träd.
Astrid mindes hela sitt liv, i hela sin kropp, hur det var när hon var liten. Ladans livsfarliga takbjälkar, sågspånet som fastnade i håret på sågen, hur rågbrödsmackorna med kallt fläsk smakade under frukostrasten i skolan. Hon mindes hur fasansfullt och underbart det var att klättra högt och hoppa.
Hon glömde aldrig hur underbart, men också hur svårt det är att vara liten. Hur fantasin kunde vara både första hjälpen och sista räddningen för vissa barn.
Hon förnyade barnboken
Framgångarna med Pippi Långstrump räddade förlaget Rabén & Sjögren från konkurs. Förlaget anställde Astrid Lindgren som barnboksredaktör på halvtid 1947. Barnboksförfattare som tidigare haft låg status fick nu luft under vingarna. I 25 år stödde och uppmuntrade Astrid Lindgren unga lovande författare.
Under den här tiden kom det fram en helt ny generation svenskspråkiga barnboksförfattare: Lennart Hellsing, Tove Jansson, Åke Holmberg och Gösta Knutsson. Så förutom att hon alltid tog barnens parti i sina egna böcker, så hjälpte hon till att förändra och förnya en hel bransch. Dessutom blev hon en av de mest älskade och uppburna barnboksförfattarna i hela världen.
Att dela ut ett pris till Astrid Lindgrens minne känns inte bara logiskt och rätt, utan som ett sätt att fortsätta hennes viktiga arbete för barnens rätt och deras rätt till högklassig litteratur. För tyvärr är det bara litterära hjältar som kan leva för evigt.
Text: Svante Törngren i bearbetning