Astrid var ingen Nobel

Hälsosamma barnböcker talade Goethe en gång om. För honom var det något positivt. Han var inte bortskämd med böcker skrivna och berättade för barn - det fanns heller inte många när han växte upp - och när en sådan bok verkligen dök upp blev lyckan desto större.

Ett av de stora läsäventyren var den franske 1600-talsförfattaren Fénelons svindlande berättelse om Telemachos som söker sin far Odysseus. Den var långt bättre än alla de grova och farligt föråldrade böckerna som härskade i vårt dagliga liv, skriver Goethe i sitt självbiografiska verk Dichtung und Warheit (1811-1814).

Att en bok för barn ska vara hälsosam hör man sällan talas om idag. Allra minst när det gäller litterära priser och utmärkelser. Det handlar om litterär kvalitet, konstnärligt värde, framstående författarskap, bästa bok och så vidare. Men inom allt detta ryms också ett mått av hälsosamhet. Vi tror på att det är bra att läsa böcker, både för kroppen och själen. Man bildar sig, man lär sig, man får insikter och man kan inte minst ha väldigt roligt. Det gäller i allra högsta grad för barn. Läsfrämjanden av olika slag vimlar det av och läsningen har blivit en folkrörelse.

Ett världspris i barn- och ungdomslitteratur med fem miljoner i potten är en given sensation och värt all uppmärksamhet. Inte minst på grund av prissumman. Man visar att barnlitteratur har ett tungt kulturellt kapital precis som annan litteratur. Man visar att det finns anledning att intressera sig för barn- och ungdomslitteraturen i världen, i olika länder, i olika kulturer. Den litterära safarin - för det är vad det är fråga om - kan på sikt ge kännedom om olika kulturers sätt att berätta för barn och förmedla en insikt om att det på många platser inte finns något som egentligen kan kallas barnlitteratur.

Men för att ett pris ska få en riktig lyster behöver det skapa en egen profil. Diktens villkor gäller för barnboken - om det ska vara något bevänt med den - lika väl som för all annan litteratur, sa Astrid Lindgren. Att jämföra Litteraturpriset till hennes minne med Nobelpriset kan ligga nära till hands, och många har också gjort det. Själv tycker jag att det är lite olyckligt. Astrid Lindgren var inte någon Alfred Nobel och hon instiftade inte några priser i den klass som det är fråga om. Hon var Astrid Lindgren helt enkelt, litterär frifräsare och trogen traditionerna på en och samma gång. Ett pris i hennes anda kan gärna få peka ut det som är annorlunda och fästa uppmärksamheten på den litteratur som tar nya grepp och söker nya vägar fram till det läsande barnet. Att jaget utvecklas genom litteraturen, det visste Goethe och många före honom. Den som skriver bra böcker kommer alltid att vara hälsosam.


Boel Westin
Professor i litteraturvetenskap, särskilt barn- och ungdomslitteratur vid Stockholms universitet
Barn+Ungdom 2/2003