Intervju med Katherine Paterson

Katherine Paterson, hur känns det att ha utsetts till 2006 års pristagare av litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne?

För mig är det ett mirakel att historier som har sitt ursprung i mitt inre kan finna sin väg över hav, språk, ålder, nationalitet, ras och alla de gränser som vi människor ständigt bygger upp runt omkring oss, och nå fram och beröra en annan människa. Att man i Sverige tilldelar mig sitt främsta pris för barnboksförfattare är för mig en bekräftelse på att mina böcker på ett mirakulöst sätt har nått fram.

Jag är väldigt tacksam.

Du har ofta kallats realist och i de senaste intervjuerna konstaterar du att dina böcker är mer realistiska än Astrid Lindgrens. I en tidigare essä har du påpekat att det alltid funnits en mytisk undertext i dina böcker, och att dina huvudpersoner är varianter av Joseph Campbells "hjälte med tusen ansikten". Hur matchar dessa inställningar varandra?

Jag betraktar mig som en enkel författare med båda fötterna på jorden vilket gör att jag har den största respekt för poeter och fantasyförfattare. Men vi har alla en koppling till den underjordiska ström som skymtar i de myter som förekommer i alla kulturer.

Vi hittar våra egna berättelser i människans tidigaste berättelser. Kanske finns det inga originalberättelser, bara variationer av uråldriga historier. Det som är roligt är att varje författare berättar historien på ett nytt sätt.

De flesta av dina huvudpersoner är utsatta, övergivna barn som samtidigt har en inre styrka. Kan du säga något om varför den här typen av karaktärer ofta återkommer i dina böcker?

När vi flyttade från Kina till USA var jag en främling i det land som mina föräldrar kallade sitt hemland. Vi hade väldigt lite pengar och i början var mina vänner de personer som jag mötte i de böcker jag läste.

Jag antar att jag växte upp med en förståelse för vad det innebär att befinna sig utanför samhällets mittfåra. Som nioåring brukade jag tycka synd om mig själv, men till slut insåg jag att under hela den svåra krigsperioden och när jag sedan kände mig som en främling i ett nytt land, så hade jag två föräldrar som älskade mig. Ett barn som har två kärleksfulla föräldrar kan känna sig väldigt rik. Jag är rädd för att de flesta av mina karaktärer inte har fått denna gåva, men jag hoppas att jag försett dem med den styrka och gett dem den hjälp de behöver för att kunna stå ut med och kanske till och med besegra motgångarna.

Ditt författarskap präglas framför allt av introspektion, en förmåga att låta läsaren ta sig in i de mest dolda hörnen av ett barns psyke. Samtidigt kan läsaren alltid se igenom karaktärerna och upptäcka deras fel och brister. Vad är hemligheten bakom den här synnerligen skarpsinniga berättartekniken?

Jag är en väldigt instinktiv författare och det är svårt för mig att tro att jag har hemligheter som jag skulle kunna uttrycka i ord. Jag skriver utan att analysera hur jag skriver. I motsats till många andra som skriver för barn verkar jag inte ha något särskilt bra minne för verkliga händelser i min barndom (fråga bara mina systrar), men mitt känslomässiga minne är väldigt starkt. Jag kan minnas hur saker och ting kändes. Så när jag skriver kan jag gå in i mitt inre barn som hyste väldigt starka känslor. Och jag älskar det barnet, med alla hennes fel och brister. Kanske är detta hemligheten bakom mitt författarskap, om det nu finns någon. Jag älskar verkligen mina bristfälliga huvudpersoner. En gång hjälpte det här mig förstå hur Gud kan älska mig trots alla mina fel. För vi älskar alltid det vi har skapat.


Frågor av Maria Nikolajeva och Helene Komlos Grill.