Barbro Lindgrens tal vid prisutdelningen

Allra först vill jag tacka så mycket för det fina priset, speciellt roligt, eftersom det är instiftat till Astrid Lindgrens minne! Jag är också väldigt glad över alla som har hört av sig och glatt sig med mig för det är väl ganska vanligt att man blir arg när någon annan får pris och tycker det är orättvist. Nu när jag tittar ut över alla som är här, känner jag mig nästan som en kopplerska – för många här har jag skrivit om – och de i sin tur har släktingar och vänner som läst böckerna – för att inte tala om alla som har illustrerat och dramatiserat dem eller arbetat med dem på olika sätt.

Det är en härlig känsla att alla här på något sätt är kopplade till mig och till varandra.

Och Astrid har stor del i att jag till sist blev författare. Jag började visserligen tidigt att skriva men förstod själv att det inte var särskilt bra. Så jag började måla och rita mer istället. Det blev bra lite snabbare, så efter realskolan började jag på Konstfack. Men när jag gått ut Konstfack, tyckte jag ändå att det kändes lite snopet att det aldrig blev något av med skrivandet. Så jag skrev några kapitel om min barndom, fast jag lät en liten pojke vara huvudperson i stället. Jag orkade inte skriva en hel bok, jag tyckte det var meningslöst, ifall jag ändå skulle få den tillbaka. Sen skickade jag det jag skrivit till Astrid, som hade hand om barnavdelningen på Rabé & Sjögrens förlag då. Det visste jag, eftersom jag många år tidigare hade skickat in några små sagor, varav en var misstänkt lik ”Bambi”. Dom fick jag tillbaka förstås, med några uppmuntrande ord från Astrid. Hon skrev att alla författare får sina första manuskript tillbaka, så det får man inte tappa sugen för! Det gjorde jag inte heller, jag tyckte det var fantastiskt att få ett brev överhuvudtaget, och detta var från Astrid och hade dessutom lackstämplar! Men nu är det inte detta brev jag ska tala om, utan det som jag fick efter att ha skrivit några kapitel om min barndom. Jag fick ett långt brev till svar, där hon utförligt beskrev hur man egentligen skrev en bok, bland annat skrev hon att jag inte skulle ha så många huvudpersoner, det räcker med två tre stycken.

”Och låt det inte hända så förtvivlat mycket, ta bort lustigheter som bara är för vuxna och ta bort den hjärtligt ointressante Klas-Herman! Skriv sen 7-8 små färdiga berättelser och skicka den till mig.”

Och för första gången i livet skärpte jag mig och gjorde som hon sagt. Så man skulle kunna säga att hennes brev blev mitt universitet. Den sommaren satt jag i Hagaparken och skrev. Jag väntade mitt första barn och hade gott om tid. Om det blev en pojke hade vi tänkt att han skulle heta Mathias, så nu fick huvudpersonen i boken heta det. Astrid godkände det jag skrivit och undrade om jag ville illustrera boken också och det ville jag. Och jag ritade Mathias som jag hoppades att han skulle se ut (som sin far) om han nu var en pojke! Och sen, när jag kom ut, så såg han precis ut som jag hade ritat honom! Efter att min första bok ”Mattias sommar” kommit ut, har jag samarbetat med en lång rad lysande bildkonstnärer, som har stor del i detta pris, speciellt som många av mina böcker knappt har någon text alls… Förutom Eva Eriksson, som jag samarbetat mest med, är det Olof Landström, Charlotte Ramel, Anna-Clara Tidholm, Madeleine Pyk, Pija Lindenbaum, Magnus Bard, Cecilia Torudd, Anna Höglund, min syster Katti Olausson Säll, Dan Johnsson, Fibben Hald, Sven Nordqvist, Gunna Grähs, Eva Lindström och Camilla Engman. Tack för att ni velat samarbeta med mig!

På förlaget har alla sedan fortsatt att uppmuntra mig – när Astrid slutade, tog Marianne Eriksson vid – hon var ordentligt upplärd vid det här laget och redan expert på barnböcker! Vi startade så småningom förlaget Eriksson och Lindgren men det var i sanningens namn Marianne som gjorde allt!

Det här med pengarna är också bra! Men Astrid skulle ha tyckt att det var alldeles för mycket för en person – och det är det också, det behöver man inte vara smålänning för att tycka. Men hon känner mig – hon vet att jag kommer att dela med mig, för det är ju ändå det roligtaste man kan göra med pengar.

När jag gick i småskolan kom Pippi Långstrump ut. Alla mina små kamrater var hänförda och talade inte om något annat. Men jag tyckte titeln var så löjlig, så jag bestämde mig för att inte läsa den! Därför läste jag den inte förrän jag blev vuxen och förvånades över hur bra den var!

Eftersom vi har en riktig prinsessa med oss här idag, så måste jag berätta att jag samlade på kungligheter när jag var barn! Jag klippte dem ur tidningar och klistrade upp dem i ett block. Mina allra bästa var förstås familjen på Haga, prinsessorna och Victorias pappa, den lille sötnosen Carl Gustaf. Men allra vackrast tyckte jag prinsessan Sibylla var, hennes samlade jag mest på, särskilt i sorgdok efter Gustaf Adolfs död. När Gustaf V fyllde 92 år, bestämde jag mig för att uppvakta honom med en dikt och ett porträtt, jag lockade med mig min kompis Birgitta och så cyklade vi ut till Drottningholm.

Där välkomnades vi av kammarherre Bengtson, som jag kände igen från kungareportagen, och jag lämnade fram min gåva. Kungen låg tyvärr och vilade och kunde inte ta emot, men vi fick se dörren till rummet där han låg. Och bara tanken på att det låg en kung innanför den, var svindlande. Det jag nu grämer mig över, är att jag inte har porträttet av kungen kvar. 

Jag hade kopierat en bild i VeckoJournalen, där han sitter ihopsjunken över sitt skrivbord. Och jag har för mig att han såg ut precis som en liten apa på min bild, för mormor som fick syn på den innan jag lagt den i kuvertet fick ett skrattanfall som hon hade svårt att förklara. Men jag tyckte ändå att likheten var slående.

Innan vi lämnade Drottningholm kom en pressfotograf och ville ta kort på oss, så jag fick ge Bengtsson kuvertet en gång till, och sen cyklade vi hem. Dikten löd så här:

Dagen börjar randas
solen börjar stiga
Fåglarna drilla
förunderligt stilla
och klart?
Snart börjar taktfasta
steg att ljuda.
Det börjar att lida till dag
Släggan slår
bonden sår
Idag fyller Konungen
92 år!

Nu tänker jag avsluta mitt lilla tal med att berätta om ett besök hos Astrid. Det var på Astrid-dagen den 27 nov 1997. Hon talade om den tiden då hennes barn ännu var små. Lasse var nog i 8-årsåldern och Karin helt liten. Astrid gick och bar henne genom våningen på Vulcanusgatan där de bodde då. 

– Min lilla Karin, sa hon.
Sen kom hon att tänka på Lasse, som var inne på toaletten med dörren halvöppen. Då lade hon Karin i sängen, gick tillbaka, gläntade på dörren till toaletten och sa:
 – Min lilla Lasse.
Då lyste han upp: jag hörde vad du sa och då tänkte jag: Varför säger hon inte min lille Lasse till mig? Och så kysste han mig på handen och sa: Vad du är god.”

Och det var just var hon var.

Länk till video här