Katarina Kieri. Foto: Daniel Werkmäster

Hallå där, Katarina Kieri

Katarina Kieri är sedan den 1 juli ny medlem i juryn för Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne. Hennes författarskap spänner över romaner, dikter och noveller och hon vänder sig till såväl barn och unga som vuxna. Från början trodde hon att det skulle bli dikter för hela slanten, men efter hand växte lusten att skriva prosa allt starkare.

Berätta om dig själv. Vem är Katarina Kieri?

En beskrivning skulle kunna låta så här: Född i Luleå med djupa rötter i Tornedalen. Författare som skriver istället för att gå omkring och skämmas.

Sedan din debut 1993 har du gett ut två romaner, fyra diktsamlingar och ett tiotal barn- och ungdomsböcker. Du har också skrivit flera pjäser. Vilket förhållande har du till de olika genrerna?

För mig går skiljelinjen inte mellan att skriva för vuxna eller för barn och unga, utan mellan å ena sidan prosa och å andra sidan poesi, dramatik och bilderböcker. Det förstnämnda handlar om att strukturera tankar i en linje som någorlunda går att följa. Det sistnämnda går mera ut på att vara i tillstånd och försöka att formulera dem. Det är helt olika sätt att bete sig på arbetsmässigt. I det ena fallet sitter jag på stolen vid skrivbordet och har arbetsdagar där. I det andra fallet irrar jag oroligt runt lite var som helst, vilket är ganska utmattande.

Du är utbildad fritidspedagog och arbetade som sådan i nästan tio år. På vilket sätt har det påverkat ditt författarskap?

Faktiskt mest som ett utomordentligt felaktigt vägval i livet. När jag hade arbetat som fritidspedagog i åtta år skrek hela min kropp efter förändring. Och som lyckligt lottad människa i ett av världens rikaste länder kunde jag sätta mig ner och fundera på vad jag egentligen ville. Det tog inte många minuter innan jag hade svaret klart för mig. Jag ville ta tag i mitt skrivande. När jag besöker skolklasser brukar jag säga att det bra att gå åt fel håll, för då vet man att man ska ändra riktning.

Vad ger dig inspiration i ditt skrivande?

Komplikationer inom och mellan människor. Och det faktum att vi är så fantastiskt irrationella och motsägelsefulla. Till exempel.

Vilka böcker tar du med dig till hängmattan i sommar?

In i sommaren tar jag med mig en biografi över Tove Jansson, en slumpvis utvald Muminbok samt Eyvind Johnsons romansvit Romanen om Olof. Allt kanske inte blir läst, men för mig räcker drömmen om sommarens läsning nästan lika långt som själva läsningen.