Kan det vara så att dom tror att om dom talar med mej som dom talar med varandra, så kommer jag inte att förstå? Varför säger dom alltid lilla och liten om allt och varför blir rösten så där halvlöjlig, barnslig.

 

Förenar poetisk skönhet och absurd humor med frihetspatos

Lygia Bojunga  upplöser lika svindlande lätt som det lekande barnet gränsen mellan fantasi och verklighet. I hennes dramatiska och muntligt präglade berättande är allt möjligt. På ett djupt originellt sätt förenar hon lekfullhet, poetisk skönhet och absurd humor med frihetspatos, social kritik och ett starkt engagemang för det utsatta barnet. Med fin psykologisk känsla låter hon sina läsare kliva rakt in i de drömmar och fantasier som hennes huvudpersoner använder för att överleva.
Juryns motivering

Brasiliansk författare, mera känd under namnet Lygia Bojunga Nunes. Född i Pelotas den 26 augusti 1932.

I sitt författarskap knyter Bojunga an till den tradition av magisk realism och fantastiska berättelser som utvecklats på den latinamerikanska kontinenten, en tradition som hon vidareutvecklar och fulländar. I hennes muntliga och av en stark scenisk närvaro präglade berättande kan allt hända. På ett särpräglat sätt förenar hon lekfullhet, poetisk skönhet och absurd humor med frihetspatos, social kritik och ett starkt engagemang för det utsatta barnet.

Fantasierna fungerar ofta som ett sätt att bearbeta svåra personliga upplevelser eller som en tillflykt undan en obarmhärtig verklighet. Bojunga låter läsaren gå rakt in i huvudpersonernas drömmar och bli delaktiga av deras upplevelser.

Från början skådespelerska (hon har också skrivit flera teaterpjäser) publicerade hon sin första barnbok, Os Colegas, 1972 (Kompisarna, 1986). Här, liksom i Angélica, 1975 (ej i svensk översättning), är huvudpersonerna förmänskligade djur, något som förstärker komiken. Redan dessa böcker hade karaktären av psykologiska bearbetningar – Angélica handlar om en gris som först vill vara svala men så småningom lär sig acceptera sin särart. A Bolsa Amarela, 1976 (Den gula väskan, 1984), har en liknande karaktär, men nu med en ung flicka i huvudrollen, medan A Casa da Madrinha, 1978 (Alexander och påfågeln , 1983), gestaltar ett övergivet gatubarns utopiska drömmar och fantasier. Två av böckerna har karaktären av sorgearbeten: mästerstycket Corda Bamba, 1979 (Maria på slak lina, 1986), handlar om hur en ung flicka med hjälp av sina fantasier lyckas ta till sig att hennes föräldrar förolyckats, medan O Meu Amigo Pintor, 1987 (Min vän målaren, 1987), kretsar kring en ung pojkes tankar kring en vuxen väns oförklarliga självmord.

Bojunga har också skrivit mera realistiska böcker, t ex Seis Vezez Lucas, 1995. I boken Retratos de Carolina, 2002 (ej översatt till svenska), har den ständigt experimenterande författaren slagit in på en ny väg. Här låter hon oss följa huvudpersonen från barndomen och ända in i vuxen ålder i en roman som delvis har metakaraktär. Därmed vidgar Bojunga gränsen för barn- och ungdomsboken i ett försök att, som hon själv skriver, ge plats åt både sig själv och de personer hon skapat i ett enda hus, ”ett hus som jag har uppfunnit”.

Bojungas verk har översatts till flera språk, bl a franska, tyska, spanska, norska, svenska, hebreiska, italienska, bulgariska, tjeckiska och isländska. Hon har tilldelats ett flertal priser, bl a Jabutipriset (1973), det prestigefyllda HC Andersen-priset (1982) och Rattenfänger- Literaturpreis (1986).