Isol. Foto: Stefan Tell

Skapar öppna berättelser som ger utrymme för många tolkningar

Isol från Argentina är bilderbokskonstnär, serietecknare, målare, grafiker, poet, sångerska och kompositör. Hon föddes 1972 som Marisol Misenta och växte upp i en akademikerfamilj i Buenos Aires där hon fortfarande är bosatt med sin man och drygt ettårige son. Enligt sin egen beskrivning var hon ett ständigt läsande och skrivande barn, alltid omgiven av de bästa böckerna och dåtidens argentinska konstnärliga och avantgardistiska seriealbum. Farfadern skrev serietexter medan brodern Federico hellre ägnade sig åt musik.

Isol inledde sin konstnärliga utbildning på Escuela Nacional de Belles Artes, ”Rogelio Yrurtia”, för att bli bildlärare och studerade därefter ett par år på Konsthögskolan i Buenos Aires. Så småningom började hon föra in textelement i sina målningar, hon kallar det själv epigrafer, inskrifter eller deviser, och förstod att hon måste hitta ett sätt att länka ihop det hon skrev med det hon ville göra i bild. Intresset för berättande i bild kom väl till pass när hon började teckna för dagspressen, där en händelse skulle fångas i en enda bild.

År 1996 sände hon in sitt första bilderboksmanus, Vida de perros, till en bilderbokstävling i Mexiko. I ett svar via fax från en av jurymedlemmarna stod att hon dessvärre inte kunde vinna, bilderna var alltför ”konstiga”. Men eftersom jurymedlemmen i fråga, Daniel Goldin, förläggare på det stora förlaget Fondo de Cultura Económica, hade blivit förtjust i boken blev Isol ändå lovad utgivning om hon justerade sina bilder en smula. ”Ögonen var visst för psykotiska och jag blev ombedd att minska leendena” har hon senare berättat.

Isol klarade inte av att ändra något utan skrev en femsidig teoretisk förklaring. Boken fick ett hedersomnämnande i tävlingen och publicerades tämligen ojusterad. Redan här i debutverket fanns många aspekter av konstnärskapet som hon sedan utvecklade.

Vida de perros blev starten för ett mångårigt samarbete med förlaget Fondo de Cultura Económica som inneburit att Isol publicerat de flesta av sina böcker elva timmars flygresa från Buenos Aires i stället för på hemmaplan. Efter debuten utkom i ganska rask takt fler egna bilderböcker i samma expressiva stil.

Som bildberättare arbetar Isol i barnets ögonhöjd. Hon sviker aldrig lojaliteten med sin unga läsare. Det går en rak och konsekvent linje av energi och tillit genom hennes produktion. Denna energi är stundtals explosiv, alltid expressiv, aldrig vilande. Tilliten står till barnets förmåga att möta henne i berättelsen. Konstnärskapet rör sig också fritt över gränsen till bildkonst, musik, design och poesi vilket också ger resonans i böckerna.

Hos Isol finns det drastiska, där finns det roliga, där finns det oförutsägbara, humorn och en förmåga att skapa bildberättelser med överraskande vändning. I den milt absurda El Globo (2002) blir den arga, gapiga mamman förvandlad till en ballong som dottern kan ha i ett snöre på sin promenad. Hon möter en annan flicka tillsammans med sin mamma: ”Vilken fin ballong!” säger flickan. ”Ja, och vilken fin mamma!” svarar dottern. När de skiljs åt tänker var och en: ”Nåja, man kan inte få allt!”

Den har varit kontroversiell, medger Isol, men den kan ju uppfattas på flera sätt - också som en frigörande historia. Detsamma kan sägas om pojken Petit, i Petit, el monstruo (2007), som inte kan reda ut dikotomierna i vuxenlivet: hur kan man anses vara god och snäll och omtyckt i ena stunden för att i nästa få en utskällning när man i grunden gör nästan samma sak? Här understryks tvetydighet på ett raffinerat sätt av dubbla konturer och skuggor. Modersrelationer och familjehemligheter återkommer som bärande teman genom hela författarskapet, som i Secreto de familia (2003) där barnet upptäcker att också kamraterna försöker dölja vad som egentligen händer med mamma därhemma när ingen ser.

I La bella Griselda (2010), är dödlig skönhet temat. Det är en grym och humoristisk saga om en rad friare som bokstavligen tappar huvudet inför den vackra prinsessan Griselda. En dag röner hon själv samma öde inför sin egen dotter, en lika vacker liten prinsessa.

Poeten Jorge Luján, också från Argentina men bosatt i Mexiko, föreslog tidigt att Isol skulle börja teckna serier byggda på hans texter vilket resulterade i en utsökt svit, Equis y Zeta, som började ges ut 2000. Här fann hon sin tunna och nerviga, lite brustna linje, sin låga färgskala och sin reducerade stil som hon sedan har utvecklat i både deras gemensamma bilderböcker och sina egna. Den utmärks ofta av dubbla konturer och en medveten misspassning av färgerna, ett fenomen som brukar uppstå inom grafiken och som Isol eftersträvar för att det påminner henne om de gamla bilderböcker hon fick av sin farmor som barn: ”De var dessutom ofta slitna och solblekta. Jag utgår gärna från en gul, solblekt färg för att få fram en liknande tidlöshet och lägger sedan till en eller två klarare färger som en slags accenter” har hon förklarat.

Teknikens betydelse för helhetsupplevelsen av en bok är något Isol ofta framhåller och hon poängterar att den i sig har berättande egenskaper. Hennes estetik är lika lätt att känna igen som svår att definiera, säger hon själv. Den bygger på skikt av medvetna val, där teckningen är ett kraftfullt verktyg som kan uttrycka vad som inte kan gestaltas på något annat sätt. Det personliga uttrycket förmedlar känslan av något handgjort, vare sig det handlar om grafiska uttryck eller som i Pantuflas de perrito (2009), att använda kulspetspenna och låta pappersluddet/smutsen bli en del av uttrycket.

Färgmässigt avviker Tic Tac (2002), det första bilderbokssamarbetet med poeten Jorge Luján, från den skala hon oftast arbetar med. I denna dikt av Luján vill en liten pojke veta hur mycket mamman älskar honom. ”Här blev jag nästan fauvist”, säger Isol. I en intervju många år senare hänvisar hon till ”den klara röda färgen som tecknar konturen och får andra färger att vibrera /…/ Jag vill nästan alltid att konturen ska vara soliströsten i bilden, den huvudsakliga källan till uttrycket i bilderna, och jag vill ha färger som klarar det”. För Tic Tac belönades hon med Golden Apple i Bratislava 2003.

En säregen förmåga att både estetiskt och innehållsmässigt vända och utvidga perspektiv är karakteristiskt för Isol. I de större verken tillsammans med Jorge Luján, Mi cuerpo y yo och Ser y Parecer (2005) hanterar hon djärvt, lekfullt och visionärt komplicerade sammanhang som vetter åt såväl psykologiska som filosofiska frågeställningar. Här sker allt i de knappa men laddade texterna: ”De gav mig vingar att göra en sorts konstbildaktiga böcker, eftersom historien inte behövde berättas i bilderna utan snarare lät mig känna mig som poet själv!”  

Andra exempel på Isols samarbete med Luján är Numeralia (2007) som med sitt skenbart enkla tema, att presentera siffrorna ett till tio, bjuder på ett kalejdoskop av visuella och idémässiga möjligheter och Pantuflas de perrito, baserad på dikter om barns längtan efter ett husdjur att kela med. Texterna i den senare boken är resultat av ett internetsamarbete med mexikanska och argentinska barn.

Ett av hennes mest kända verk är bildsättningen av Paul Austers julberättelse El cuento de Auggie Wren (2003) där hon bygger upp scener i tredimensionella collage av teckningar, objekt och foton i en starkt suggestiv, teatral stil. ”Här var texten färdig och berättade alla psykologiska detaljer, jag var fri att låta bilderna följa andra narrativa linjer” har Isol berättat.

Bildberättelserna reducerar inte problem och skönmålar heller inte verkligheten. De kan vara drastiska och omskakande men ger läsaren insikt och mod att våga tänka egna djärva tankar. Hon skapar öppna berättelser som ger utrymme för många tolkningar. Varje berättelse kräver sin egen iscensättning enligt Isol och därför växlar hon oftast stil mellan böckerna. Det finns en skenbar enkelhet i hennes arbetsmetod, inte minst i gestaltningen av karaktärerna. Hennes storhet som bilderboksberättare framträder i helhetsupplevelsen som skapas av dramaturgin, hur vi leds in i boken, färgvalet, den ofta återkommande dubblerade konturen, intensiteten i den tecknade linjen och dess samspel med antingen ytor av färg eller papprets vithet.

Ett annorlunda projekt som Isol varit med om att driva består i att ett antal konstnärer i bokform berättar var sin argentinsk tango för barn. Själv valde hon att bildsätta en tango av Reginaldo Yiso, som resulterade i bilderboken El bazar de los juguetes (2009). Det blev en vacker och lite gåtfull bilderbok om önskeuppfyllelse och hemliga drömmar.

Hennes kreativa energi gör också att hon söker nya format för själva boken. Ett exempel är Tener un patito es útil (2007), en småbarnsbok i en överraskande, ”dubbelberättad”, utvikbar form som vänder på berättarperspektiven. Ett av hennes senaste verk Nocturno (2011) är tryckt med fluorescerande färg att avnjutas i mörkret vid sängkanten som en introduktion till nattens drömmar.

På frågan om varför hon gör bilderböcker för barn, vilket hon inte är säker på att hon gör, svarar hon: ”Jag är vuxen, och jag gillar dem faktiskt. Jag gillar att de inte bär på några dolda lärdomar, att de inte är slutna till form och innebörd, att text och bild skapar en dialog som ibland kan vara paradoxal eller sned. Det gäller inte bara mina egna: Jag älskar alla bra illustrerade böcker och har slukat dem hela livet. Jag hatar när det heter att ’det är för barn’ när något är dåligt. Det stör mig verkligen. Att arbeta med barndomen och väcka den till liv är något så otroligt kraftfullt.”

Isol räknas idag som Latinamerikas främsta skapare av bilderböcker. Hennes 20-talet böcker finns utgivna i nästa lika många länder. Vid sidan om sitt framgångsrika bilderboksskapande är hon känd som sångerska i den elektroniska popduon Isol/Zypce, som hon har tillsammans med sin bror Federico, samt i barockensemblen The Excuse. Hon har också gjort en skiva med den amerikanska musikgruppen Alsace Lorraine (Dark One, 2007). Under åren 2000-2005 var hon med om att producera en handfull skivor med det argentinska bandet Entre Rios.

Källor:
Mariana Enriquez, “El imperio de Isol”, Radar, November 28, 2010
Claudio Martyniuk, “Es bueno que los libros infantiles sean incómodos porque así se crece”, Clarín, November 21, 2010
Isol, “Digital natives are readers too: The new generations of readers”, International Book World Congress, Fondo de Cultura Económica, September 2009, Mexico City
Javier Sobrino, intervju med Isol, Peonza Magazine, March 2008
Roberto Soleto, intervju med Isol, Imaginaria, 2005:154
María Emilia López, “Ilustracioón, Transgresión y Rupturas”, Punto de Partida, 2005:11