"Bart Moeyaerts förtätade och musikaliska språk vibrerar av undertryckta känslor och outtalade önskningar. Med filmisk närvaro gestaltar han ögonblick där relationer ställs på sin spets samtidigt som berättelsernas komplexitet pekar på vägar vidare. Bart Moeyaerts självlysande författarskap understryker att böcker för barn och unga har en självklar plats i världslitteraturen."

 
Foto: Joost Joossen

Mer om pristagaren

Bart Moeyaert, född 1964 i Belgien, är en mångfaldigt prisbelönt författare som har skrivit för barn och unga sedan han som 19-åring debuterade med Duet met valse noten (1983). Detta stora och variationsrika författarskap omfattar drygt 50 titlar och rymmer allt från bilderböcker och ungdomsböcker till poesi, dramatik, sångtexter, TV-manus och essäer.

Böckerna ges kontinuerligt ut i nya utgåvor och översättningar finns i mer än 20 länder. Moeyaert översätter också barn- och ungdomslitteratur till nederländska. Utöver detta har han haft många prestigefyllda uppdrag, exempelvis som stadspoet i Antwerpen under åren 2006 och 2007.

Moeyaerts litterära språk är förtätat och musikaliskt och det suggestivt laddade berättargreppet förmedlar en filmisk närvaro. Merparten av böckerna utspelas under en strikt begränsad tid – en dag eller rent av ett ögonblick – när helt vardagliga situationer förändras och konflikter ställs på sin spets. Var och när berättelserna utspelas specificeras inte, Moeyaert riktar istället fokus mot ett här-och-nu och skärskådar karaktärernas livsvillkor och inbördes relationer.

Bart Moeyaerts skildringar är inte svartvita, här finns inga enkla uppdelningar mellan gott och ont, mellan hjältar och skurkar, istället sätts komplexa förhållanden under lupp. Motiven för personernas agerande finns i berättelsernas utkanter; det kan vara en frånvaro, en trasighet, en brist som ibland bara anas. Inte heller serveras några entydigt lyckliga slut, vägen vidare står snarare att finna i en förståelse för sammanhangen och hos karaktärerna själva.

I Blote handen (1995) är det nyårsafton och pojken Ward springer genom byn tillsammans med sin kamrat på flykt från grannen Betjeman. Läsaren störtdyker in i händelsernas centrum och Wards tumultartade känslor. Stegvis antyds vad som hänt. Ward har olovligen tagit sig in på Betjemans ägor och, avsiktligt eller inte, dödat en av hans ankor. I pojkens ögon är Betjeman, med sin handprotes i plast, ett groteskt monster. Mannen kan inte kontrollera sin ilska utan dödar Wards hund. Ett liv för ett liv. Båda parter har gått för långt och det ohyggliga som en människa förmår göra med sina ”bara händer” är ett faktum. Författaren tar inte ställning i skuldfrågan. Det är ett pulshöjande, oroande drama. Trots den fruktansvärda situationen kan också en öppning anas mot slutet då tolvslaget närmar sig och något nytt står för dörren. Kamratens mamma blir den som formulerar hoppet: They sure knew what they did when they invented the year.

Mästerverket Het is de liefde die we niet begrijpen (1999, Kärleken man inte förstår) skildrar en familj i upplösning. Här excellerar Moeyaert i sin förmåga att iscensätta konflikthärdar som hotar att brisera. I tre sekvenser skildras en dysfunktionell familj där barnen är utelämnade åt sig själva i sin längtan efter kärlek, bekräftelse och struktur i vardagen. I romanens första del kastas läsaren in i en scen sprängfylld av känslor. Familjen befinner sig inträngd i en sommarhet bil, och tonårsdottern bevittnar en konflikt mellan storebrodern och modern som tar sig uttryck i tvärbromsningar, smällande bildörrar och skrik. Hon försöker skydda sin lillasyster genom att ta med henne, bort från bilen, medan grälet tvingar obekväma sanningar upp till ytan. I romanens sista del har brodern lämnat hemmet. Ändå är han nästan fysiskt närvarande i tonårsdotterns fantasier. De övergivna syskonens starka kärleksfulla band till varandra fångas i en oförglömlig drömlik slutscen.

I den självbiografiska Broere (2002) berättar Moeyaert med humor och värme om hur det var att växa upp som den yngste av sju bröder. Bokens korta kapitel genomsyras av att Bart omsluts av broderskapets starka och trygga vi-känsla. Som minsting i familjen beundrar han syskonen för allt de vet och kan, men samtidigt är han den som ibland ohjälpligen hamnar utanför. Bland bröderna, som var och en karaktäriseras av en viss egenskap, inser Bart redan som sexåring att han är den som har förmågan att upptäcka saker bara genom att se sig omkring. Boken har även bearbetats för teater.

Det gåtfulla, outtalade och undanträngda karaktäriserar många av Moeyaerts böcker, till exempel Dani Bennoni (2004). Pojken Bing har klätt sig i sin storebrors alltför stora fotbollskläder. Nu kräver han att broderns kompis Dani Bennoni ska lära honom spela fotboll. När Dani vägrar försöker Bing få sin vilja igenom på annat sätt. Den komprimerade, rent av klaustrofobiska, berättelsen är mättad av undertryckta känslor. I bakgrunden skymtar ett krig till vilket Bings storebror inkallats. Sorgen över detta har förlamat mamman och påverkar även Bings agerande. Relationen till Dani kompliceras av manipulation, utpressning och hemlighållna sexuella handlingar. Valen mellan ont och gott, fel och rätt framställs varken som enkla, entydiga eller rationella.
De melkweg (2011) utspelas till stora delar uppe på en mur. Där sitter huvudpersonen Oskar tillsammans med brodern Bossie och flickan Geesje i sommarhettan och tittar ut över kvarteret. Inte mycket händer. Innanför muren arbetar Priit och Petra med järnskrot, de kommer från ett annat land och talar ett språk som jaget benämner ”järnskrotiska”. Utanför muren passerar varje dag en gammal dam med sin gamla hund, barnen slår vad med varandra om vem av dessa två som först kommer att dö. En dag dyker en ny flicka upp, från ett kvarter längre bort, och den gamla ordningen rubbas. Motiven till karaktärernas fortsatta handlingar är svåråtkomliga, till och med för dem själva. Mot slutet kommer emellertid orden, talade och skrivna, och därmed kan de också närma sig varandra.

När Moeyaert skriver för yngre barn präglas böckerna av stark solidaritet med karaktärerna och av en ofta underfundig humor. Också dessa korta berättelser, som publicerats både separat och i olika samlingsverk, är känslomättade och rika på undertexter. I Echt weg is niet zo ver (1993) har tioåriga Rosas pappa gett sig av för att få hjälp med att sluta dricka, skrika och slåss. Familjen är lättad, men Roos brottas med saknaden efter honom. Rosa försöker själv komma underfund med sina blandade känslor och när allt blir för mycket finns en storasyster som skyddar och tröstar.

En stor del av Bart Moeyaerts författarskap är realistiskt, men han inspireras också av och har satt sin egen prägel på fabler, välkänt sagostoff och bibliska berättelser. I bilderbokstrilogin De Schepping (2003), Het Paradijs (2010) och De Hemel (2015) omgestaltar han kristna skapelseberättelser på ett mycket egensinnigt vis. Trilogins två första delar är illustrerade av Wolf Erlbruch och den tredje av Gerda Dendooven. Med dessa lekfulla och djuplodande bilderböcker kring existentiella frågor manifesterar Moeyaert ett konstnärligt uttryck som verkar för en upplösning av snäva genre- och ålderskategoriseringar.
Moeyaerts stora intresse för musik har på olika sätt satt spår i författarskapet. Flera av böckerna har inspirerats av en viss genre eller låt, exempelvis swing i Dani Bennoni och Nancy Sinatras ”These Boots Are Made For Walkin’” i De melkweg. Till flera böcker medföljer CD-skivor, bland annat till den prisbelönta sagoboken Luna van de boom (2000), illustrerad av Gerda Dendooven och med musik av Filip Bral.
Bart Moeyaerts rika författarskap fascinerar genom sitt sätt att utmana, vara minimalismen trogen och att inte kompromissa. Han väljer att gestalta och antyda snarare än att förklara och leverera budskap. Genom återhållna beskrivningar säger berättelserna mer. Det filmiska greppet och formfulländade språket kräver långsam och eftertänksam läsning. Moeyaert förlitar sig på att läsaren tar sig tid att tränga in i det som uttrycks både i texten och mellan raderna. Karaktärerna är inte alltid vad de först verkar vara. De befinner sig ofta i osäkra relationer och i känslomässig förvirring. Att gestalta idyller, eller en ren och oskuldsfull barndom, intresserar inte årets pristagare. Istället vill han i sina böcker visa upp livets alla sidor.