Snabba fakta

Född: 1 december 1971  
Bor: I Seoul tillsammans med sin man, två barn på 17 och 11 år samt hunden Moongchi
Drömyrke som barn: konstnär
Läser just nu: ‘Tangerine People’ av Sung-ra Kim och ‘Voyage Alone for Food’ av Takaki Naoko
Smeknamn som barn: Pippi (“Eftersom jag hade stora tänder och fräknar. Jag såg ut som Pippi när jag log. Jag brukade be min mormor att fläta mitt hår som Pippi, eftersom hon var min hjältinna.”

 
Baek Heena i sin studio. Foto: Bear Books

“Jag skulle älska att få bo i mina egna berättelser.”

Hon blev barnboksförfattare för att kunna fly undan den verkliga världen och som liten beundrade hon Pippi Långstrump. Här är vår intervju med bilderbokskonstnären Baek Heena!

Vad fick dig att vilja bli en barnboksförfattare?
Lusten att fly från den verkliga världen.

Har Astrid Lindgrens böcker haft något inflytande på dig?
– Böckerna om Pippi Långstrump och Bröderna Lejonhjärta var mina favoriter. Jag var speciellt förtjust i Pippis sätt att leva. Jag sög in all glädje och alla roliga upptåg. Jag beundrade hur hon levde - att kunna äta tårta till frukost, vara ung och rik, stark, ge sig ut på äventyr och bo ensam i ett eget färgstarkt hus med djur som kompisar.

Hur bestämmer du temat för dina berättelser?
– Jag försöker inte skapa ett ämne, utan siktar in mig på "glädjen" hos den som ska läsa. Jag söker efter något som kan roa läsarna.

Av alla karaktärer du har skapat, finns det några som du känner dig särskilt nära?
– Ja. Ibland använder jag personer jag känner som inspiration när jag utformar karaktärer till en bok. Men det är nog bäst att jag håller vilka de är för mig själv, jag brukar nämligen inte göra karaktärerna så snygga och vackra…

Om du skulle få bli en av dina karaktärer, vem skulle du vilja vara?
– Wow. Jag skulle älska att få bo i mina egna berättelser. Den svarta katten i Last Night kanske? För att jag älskar att arbeta och så är hans jobb dessutom att leverera tårtor. Eller den lilla flickan Duck-gee i En fe på badhuset. Jag skulle gärna vilja kunna återvända till min barndom. Jag hade samma liv som Duck-gee.

Du har en bakgrund inom animationsfilm. Hur påverkar detta ditt arbete?
– Filmskapandet har lärt mig att berätta en historia på ett visuellt sätt. Jag har fått ett intresse för att prova olika material och metoder för att göra historien mer attraktiv. Genom att betrakta hur filmen har påverkat bilderboken har jag fått syn på sådant som jag tidigare lätt tog för givet. Inom film använder regissören olika kameravinklar, och det anammades även av bilderboksskapare. Genom att iaktta hur sådana element tidigare använts inom bilderbokens historia tvingas jag noga tänka igenom dess betydelse och användning. Vi glömmer så lätt de grundläggande sakerna.

Hur ser den kreativa processen ut?
– Jag måste helt enkelt sätta mig och börja arbeta. Jag tvingar mig själv att avsluta en berättelse oavsett om den är bra eller dålig. Jag försöker att inte tänka "nu ska jag skapa ett mästerverk" för jag står inte ut med den inre pressen. Oftast föds berättelsen först, sedan skapar jag text och bilder samtidigt. De jobbar ihop för att berätta historien.

Har du flera projekt på gång samtidigt?
–  Det är inte möjligt att arbeta med flera projekt samtidigt. Jag behöver fokusera för att avsluta böcker i tid. Speciellt när jag arbetar med tredimensionella projekt, det är så många saker som jag måste ha koll på. Jag är också mamma till två barn, så jag skulle behöva två hjärnor och två kroppar! Men ibland får jag idéer till nya böcker medan jag arbetar med en bok. När jag till exempel hade skulpterat klart hunden i ’Den magiska godiskulan’ var jag helt förälskad i den. Så jag tog ett foto och fick nya idéer, det blev senare omslagsbilden till en nya bok.

Du använder många olika material för att skapa dina världar. Hur bestämmer du hur du berättar historien?
– Jag försöker hitta det bästa sättet att berätta historien på, för att göra den intressant. Ett exempel är boken Little Chick Pee-yaki’s Mum som handlar om en katt som föder en liten kyckling. Eftersom hon var en smutsig gatukatt använde jag kritkol. Boken En fe på badhuset är en fantasi om en liten flicka som en helt vanlig dag träffar en förtrollad fe i simbassängen. Så jag bestämde mig för att placera skulpturerna i verkligheten och fotografera dem utanför det riktiga badhuset. Själva visualiserandet var lika magiskt som berättelsen. Jag hade så kul medan jag tog dessa bilder! Jag hoppas läsaren kan känna samma sak som jag gjorde under tiden som jag arbetade med boken.

I vissa av dina böcker är bildernas ljussättning lite som scenuppsättningar. Inspireras du av teater eller scenografi?
– Ja kanske. Jag tror at jag influeras främst av filmer, men jag har älskat att leka med dockor sedan jag var liten och kanske att det gav mig övning i att berätta en historia. Så ja kanske, att leka med dockor är ju en form av teater.

Djur förekommer ofta som karaktärer i dina böcker. Vad har du för förhållande till djur och vilken roll har de i ditt skapande?
– Jag älskar djur! Mina favoriter är hundar och lejonhonor. Jag tycker djur sötare än människor och det finns fördelar med att använda dem som karaktärer – jag slipper fördomar om män och kvinnor eller ålder. Om djuren i berättelsen lever och agerar som människor är det enklare att leda läsarna in i fantasivärlden.

Hur vet du när du har skrivit något bra?
– Det är pinsamt att erkänna men ibland, om jag är riktigt nöjd med en berättelse, kan jag till och med börja gråta. Jag är så glad så att jag känner mina egna hjärtslag. Jag älskar mitt arbete lika mycket som mammor älskar sina barn.

Vad har barnlitteraturen för status i Korea, enligt dig?
– Den fullkomligt blomstrar. Det finns så många begåvade unga författare och illustratörer i Korea vars verk är både originella och intressanta.

Hur påverkas ditt arbete av coronapandemin?
– Det är ingen större skillnad för mig eftersom jag redan jobbade hemma eller i studion själv, så karantänen fungerar för mig. Men jag börja känna behov av att förbereda mig inför de förändringar som väntar i världen och en ny generation.