Språket kan trösta, kan smeka - ALMA
 

Språket kan trösta, kan smeka

Jag har blivit ombedd att berätta lite om mig själv för er. Vanligtvis försöker jag smita undan sådana framställningar eftersom jag tycker att allt jag har att säga ändå står i mina böcker. Men här i Stockholm gäller naturligtvis inte detta.

Ni, kära åhörare, har verkligen rätt att få höra något om den person som ert land har tilldelat detta underbara och enastående pris.

I första hand brukar intresserade människor fråga barnboksförfattare hur den egna barndomen har varit. Det är ju alldeles rätt, för var och en som skriver för barn är ju starkt hänvisad till minnen från sin egen barndom. Barnet som man själv har varit är ju den enda ´barnmodellen´ som man verkligen känner i grunden eller som man åtminstone tror sig känna. En fråga som däremot inte är helt rätt att ställa är, om denna barndom varit lycklig eller ej. Mig säger åtminstone begreppet ´en lycklig barndom´ väldigt lite. Jag kan bara säga att jag aldrig senare i mitt liv haft så djupa lyckokänslor som under barndomen. Samtidigt hade jag starkare känslor av att vara olycklig än någonsin senare.

Alltså gör jag ett så objektivt försök som möjligt: För 67 år sedan föddes jag i Wien, i ett arbetarkvarter i utkanten av stan. Min mor var lekskolefröken i en kommunal lekskola. Min far var urmakare och, som så många, arbetslös. Därför blev jag som späd- och småbarn omskött, matad och vaggad till sömns av min far, vilket var ett undantag på den tiden. Österrike regerades då av fascisterna. När jag var två år gammal marscherade Adolf Hitler in i Österrike, när jag var tre år tvingades min far marschera in i Polen och därefter fortsätta till fots ända till utkanten av Moskva. Under sex långa år var jag berövad den viktigaste personen
i mitt liv.

Från och med mitt femte år fick jag obehagligt ofta sitta i olika källare, i väntan på att ´fientliga militärförband´ skulle avlägsna sig och att sirenerna skulle signalera ´faran över´. Två gånger träffades huset i vars källare vi satt av bomber, men bara en gång behövde de frilägga källaren från rasmassor för att få ut oss.
När jag var nio år gammal befriades Wien av Röda Armén och äntligen fick jag återse min älskade far.

Jag tror att en människa präglas av att ha tillbringat två tredjedelar av sin barndom under diktatur och krig.

Alla personer, som jag hade någon relation till, var stränga antifascister, vilket de inte höll inne med inför mig. Det kanske låter svårt men det var det inte, jag tror att jag klarade det ganska bra. Jag accepterade helt enkelt att vårt land regerades av ´brottslingar´, att vi så snabbt som möjligt måste förlora kriget, att jag inte fick tro på de ideal och värderingar som skolfröken ville drilla oss med, och att jag dessutom inte fick säga ett ord om det utanför hemmet, för att inte försätta min mamma och mina morföräldrar i livsfara. Pappa svävade ju redan i livsfara någonstans i Ryssland, det fick räcka.

När mina kamrater fantiserade om att få gå med i ”tyska flickförbundet” teg jag bara stilla och tänkte: Dumma gäss! Innan dess förlorar vi kriget, alla nazister kommer att spärras in, alla överlevande judar återvänder och även ´demokratin´ kommer tillbaka.

Om denna ´demokrati´ berättade min morfar ofta. Jag kommer inte ihåg allt han sa, men jag längtade i varje fall efter den, - inte bara för att morfar lovade att då skulle man få choklad och skinkfrallor igen. Jag tillmätte denna demokrati paradisiska egenskaper, ett slags Schlaraffenland vad gäller rättvisan, friheten och solidariteten som jag hoppades så mycket på. Morfar kunde verkligen berätta mycket, mycket vackert.

Jag fick bara rätt i att mina kompisar fick avstå från ”tyska flickförbundet”. Inte ens alla nazister som jag kände till spärrades in, och judarna som överlevt förföljelserna var inte särskilt välkomna i Österrike. Skolfröken, som hade försökt hjärntvätta oss med nazistisk ideologi under tre års tid, lovprisade nu demokratins välsignelser utan att rodna det minsta, och hon uttryckte dagligen sin djupa tacksamhet gentemot de amerikanska befriarna. (Att Sovjetunionen hade en stor del i mitt hemlands befrielse verkade hon ha missat.)

Ett barn som får uppleva allt detta blir nödvändigtvis skeptiskt. Det förhåller sig tveksamt till alla auktoriteter, tror inte på något som det inte kan pröva självt, misstror majoriteten och solidariserar sig med minoriteten och samhällets marginaliserade grupper. Det utvecklar ett perfekt väderkorn för orättvisor av alla de slag. Sådant resulterar i en del obehag i skolan under ungdomsåren, framförallt när man besöker ett katolskt gymnasium. Men även dessa obehag gick det att stå ut med ganska lätt – med hjälp av familjens oumbärliga stöd.

Några som helst tecken på att jag skulle bli författare kunde jag inte skönja under min skoltid – inte ens när jag nu ser tillbaka. Mina uppsatser fick dåliga betyg, det jag skrev föll min värderade fru adjunkt inte i smaken. Det jag läste – och jag läste mycket – tyckte hon inte heller om: rakt igenom bara författare som fanns på hennes lista över alltför privata böcker, Tucholsky, Brecht, Ringelnatz, Kästners vuxenböcker och liknande. Men det gjorde mig inte det minsta misslynt. Dåligt betyg på ett prov i matematik skulle ha stört mig mycket mera. Och över mitt extremt dåliga betyg i ´uppförande´ var jag t o m stolt. Jag tyckte att det vittnade om att jag vågade säga ifrån och att jag inte utan motstånd underkastade mig de rådande förhållandena, vilka jag ansåg vara dåliga.

Efter studentexamen började jag ett studium vid konstakademin. Som otur var hade jag nämligen gått på ett flickgymnasium, där konstigt nog inte en enda elev var bra på att rita. Själv kunde jag rita någorlunda, och i brist på konkurrens trodde jag felaktigt att jag ägde talang. Det tog mig två terminer att inse min medelmåttighet. Sedan tog det ytterligare några terminer innan jag tog de praktiska konsekvenserna av denna insikt och äntligen gav upp drömmen om att bli en framstående grafiker. Jag la ner studierna och sökte ett kontorsjobb.
Fastän jag aldrig var lycklig i det jobbet blev jag rätt duktig på att utföra det, inklusive stenografi-diktamen och snabbskrivning på maskin.

Vägen ut ur denna tråkiga livssituation på sena femtiotalet blev som följande: jag gifte mig, födde två döttrar i rask följd och inrättade mig som hemmafru och mor! Så ser jag det åtminstone nu, när jag blickar tillbaka. Då hade jag säkert motsatt mig en sådan tolkning och sagt, att jag tyvärr fick avbryta yrkeskarriären p g a havandeskap.

Alltså satte jag igång med matlagning och stickning, sydde snygga barnklänningar och inte mindre snygga plagg åt mig själv, läste lite Bloch, Marcuse och Adorno och experimenterade i antiauktoritär barnuppfostran. Vi brukade ha många gäster hemma som ofta stannade fram till småtimmarna, och det uppstod heta diskussioner om vad man skulle göra för att förverkliga mina barndomsideal - frihet, rättvisa och solidaritet - i vårt samhälle.

Det var inget dåligt liv men ändå var jag inte helt nöjd med min lott. T ex minns jag mycket väl hur chockad jag blev en gång, när jag skulle förnya mitt pass. Tjänstemannen strök över ordet ´student´ tre gånger och skrev ordet hemmafru´ ovanför med fin handstil. Helst hade jag velat slänga passet. Inte ville jag gå igenom livet som hemmafru! Något mer har jag väl inom mig, sade jag till mig själv, och det måste gå att få fram också.

Mina döttrars barnböcker gav mig infallet att mina rit- och målartalanger åtminstone skulle räcka till för barnboksillustrationer. Men att helt enkelt ta kontakt med ett förlag och be om illustrationsuppdrag var jag för blyg för. Förmodligen hade det inte heller givit något resultat. Därför beslöt jag, som nybörjare ju ofta gör, att skicka in en ´färdig produkt´ till ett förlag. Och för att få till en sådan måste jag ju nödvändigtvis också hitta på en historia och skriva ner
den. Denna historia satt jag och knåpade ihop under nästan två år. Jag ifrågasatte och formulerade om varenda mening. Jag höll ju på med något som jag enligt min egen uppfattning inte hade någon större begåvning för, och det enda jag kunde göra var att strängt och självkritiskt bedöma min text.

Slutligen kom jag fram till att ”bättre än så här får du helt enkelt inte till det” och skickade det hela till det enda barnboksförlaget vars adress jag kände till. Skulle förlaget, artigt beklagande, ha returnerat mitt alster, hade jag garanterat inte besvärat något annat förlag utan bara haft den sorgsna tanken: jaha, då så, det här kan du alltså inte heller!

Men förlaget var positivt. Och knappt hade boken, den hette ”Eldröda Elvira”, kommit ut, så fick den ett välkänt tyskt pris. Priset fick jag inte för bilderna jag ritat, utan för texten som jag författat. Det retade mig en aning. Hellre hade jag fått beröm för mina bilder. Men i grunden var jag i egenskap av frustrerad hemmafru tacksam för varje form av framgång. Och så hittade jag raskt på ännu en historia och illustrerade den.

Den här gången ville förlaget bara ha texten, illustrera den skulle någon annan göra. Följaktligen lät jag vid min tredje bok illustrationerna vara och lämnade bara ett enkelt manuskript.

Dessa tre böcker kom ut på tre olika förlag vilka varit mig trogna – och jag dem – ända tills i dag. Att jag inte nöjde mig med bara ett förlag berodde på att jag, fascinerad av min oväntade framgång, satte igång och skrev med största iver och flit, som ett bi, utan att peta på formuleringarna. Vartannat år ville förläggaren som mottagit min första bok ha en bok av mig. Men redan ett halvår efter att ”Eldröda Elvira” kommit ut var jag klar med nästa bok, och jag tyckte att det var orimligt att låta den ´ligga till sig´ i ytterligare ett och ett halvt år.
Således skickade jag in den till det förlag i Tyskland som jag tyckte bäst om. Och förlaget gillade min historia.

Vid en kongress – det var ju på modet att ha kongresser på den tiden – lärde jag känna en förtjusande ung tysk förläggare, vi blev genast mycket goda vänner, och självfallet skulle jag skriva något för hans just nygrundade barnbokförlag.
På det viset producerade jag barnböcker för mina tre förlag, prydligt i tur och ordning, i en hastighet som jag förundras över idag.

Jag vet, det låter sagolikt lätt. Men den dåvarande tidsandan gynnade barnbokförfattare som bröt med klichéerna om en hel och sann värld. Samhällssituationen i både Tyskland och Österrike gav upphov till mängder av debatter om barn, barnuppfostran och barnlitteratur. Pedagoger, psykologer, sociologer, författare, förlag och annan expertis råkade ofta i luven på varandra när det gällde frågan om hur mycket barn ska få veta om världen, vad man bör undanhålla och beskydda dem för och vad man måste upplysa dem om.

Kort sagt, inom barnlitteraturen var det som i politiken, höger krockade med vänster. Idag kan man knappt föreställa sig hur upphetsade tongångar det kunde bli i diskussionerna bland deltagare på barnbokskongresser. Lärare och bokhandlare, bibliotekarier och lektorer, representanter för föräldraföreningar, författare och många till stred häftigt om barnens välgång för barnens bästa.

I detta offentliga klimat var det inte svårt för författarna som bröt med det traditionella att bli kända. De höjdes till skyarna av progressiva grupper men av de konservativa fick de mycket ovett. Båda delar bidrog till att göra dem än mer kända. Jag fick många lovord och ännu mera skäll. Framförallt de konservativa lärarna var emot mina böcker. Inte endast på grund av att inte alla lärare som förekom i mina böcker var härliga människor, men framförallt för att alla barn som förekom i mina böcker pratade som barn faktiskt pratar, och inte som väluppfostrade barn bör prata.
Och trots att vart tredje österrikiskt äktenskap redan då slutade i skilsmässa ansågs det ´opassande´ att berätta om det i barnböcker. Där skulle det talas om ´den hela kärnfamiljen´med ´goda umgängesformer´. Mottot tycktes vara: hur barn lever och vad de upplever ska man inte servera dem som läsning också.

Naturligtvis blandade även jag mig i den livliga barnboksdebatten. Många av mina
dåvarande påståenden, uppsatser och tal finns än idag i tryckt form, ett och annat t o m i bokform, och nitiska journalister läser det gärna under sina fterforskningar, varefter de i intervjuer konfronterar mig med det jag sagt för tiotals år sedan.
Ibland skulle jag då helst vilja citera den sedan länge bortgångne tyske förbundskanslern Adenauer som en gång sade: ”Vad bryr jag mig om mitt pladder från igår!” Jag skulle också kunna citera en av mig illa omtyckt och ännu verksam österrikisk politiker, som brukar säga: ”Sanningen är tidens dotter!”

Men så får man inte svara journalister som gör sitt bästa. Därför brukar jag säga att varje någorlunda förståndiga människa hinner genomgå en utveckling under loppet av flera årtionden, och att jag idag bara kan le åt några av mina påståenden från sjuttiotalet. Jag kan le för att det ju verkligen vore underbart om barnlitteraturen kunde åstadkomma allt jag krävde av den då: Barnen ska bli klokare! Och mera självmedvetna! Få en känsla för andra människors problem! Läsningen ska väcka social fantasi! Och barnen ska uppmuntras att försvara sina rättigheter och säga ifrån ordentligt om de själva eller andra utsätts för orättvisor!

I bästa fall kan barnlitteraturen kanske åstadkomma lite av det. Ett barn blir i alla fall inte dummare, okänsligare, fegare, mera skrämd och fantasilös genom att läsa böcker.

Men jag har blivit mera ödmjuk och kräver inte längre sådana prestationer, varken av mig själv eller av mina läsare ”Att omsätta en bit av världen i språk”, det räcker för mig idag som beskrivning för det som jag vill åstadkomma. Och att jag vanligtvis gör det på ett sätt så att mina läsare kan skratta lite hänger inte bara ihop med att barn tycker om att skratta, utan också med att jag helt enkelt tenderar till att se det komiska, groteska, lustiga i livet. Även i situationer då jag är mycket ledsen undgår mig inte den komiska sidan av saken. Naturligtvis skrattar jag inte då, men jag sparar mitt skratt till senare.

Dessutom har jag efter alla dessa år förstått att barn också vill känna igen något av sin egen sorg och därtill behöver en hel del tröst för att klara av sorgen. Att förstå just det har jag Astrid Lindgren och hennes trösterika historier att tacka för, de som berättar om frihet och trygghet. Ett barn behöver ju båda delarna samtidigt, för frihet utan trygghet duger lika lite till en lycklig tillvaro som trygghet utan frihet. I det verkliga livet är barnens frihet i trygghet tyvärr en bristvara. De flesta barn saknar antingen det ena eller det andra, om inte båda. Att ge dem denna tvåfaldiga upplevelse åtminstone så länge som de ägnar sig åt bokens hjälte, tycker jag nu – i motsats till förr om åren – är alldeles rätt. Men jag måste erkänna att jag även då bara kunde polemisera teoretiskt, och att jag påstod att man ljög för läsarna, fuskade fram något, förvrängde och anpassade verkligheten för dem, inte tog dem på allvar och grumlade till deras klara blick.

I praktiken hade jag ändå inga problem med friheten, för längtan efter den och rätten att beskriva den gjorde inte närheten till verkligheten grumlig. Och om en historia utifrån sin realistiska bakgrund inte kunde erbjuda det nödvändiga måttet av trygghet och tröst kunde jag ersätta det med ´fantastikens handlingsplan´, som jag införde då. Eftersom ”eldröda Elvira” inte kunde bli lycklig här, flög hon iväg till ett fjärran okänt land, där hennes lycka var säkrad. Och när det visade sig omöjligt att få en auktoritär grobian till pappa att komma till insikt, uppfann jag helt enkelt en motbjudande Kumi-Ori-gurkkung i källaren, som till sist möjliggjorde ett slags lyckligt slut, eller ett skyddsspöke till ett barn som var rädd eller en hemlig morfar som försvarade stackars förföljda barn om nätterna.

Denna ´fantasins krycka´ har jag ställt undan sedan många år tillbaka, visserligen alltid i beredskap men inte längre behövlig för mitt arbete.

Numera har jag förstått – och det har Astrids böcker hjälpt mig med – att det inte så mycket är själva historien som gör att barnen känner sig både trygga, tröstade och fria vid läsningen. Det är språket! Språket kan få en att skratta eller att gråta, språket kan trösta, kan smeka, kan inge en känsla av trygghet, kan göra att man känner sig fri som en luftballong. Ett sådant språk kan man knappast lära sig om man inte tycker om läsarna. Och så väl som Astrid behärskade detta språk kommer förmodligen ingen att göra det. Men jag försöker det åtminstone, i hennes anda.

Den 2 juni 2003 i Stockholm

Översättning: Elisabeth Geiger-Poignant