Pristagarföreläsningar

Vid pristagarföreläsningen på Kungl. biblioteket den 24 maj talade Lygia Bojunga om sitt författarskap, sin relation till böcker och skrivande och om hur hon blev inspirerad att hitta på historier när hon fick sin allra första bok vid sju års ålder: ”Det är som när man ser någon dansa – man vill ju dansa själv!”

I Kungliga Bibliotekets hörsal ger Lygia Bojunga ett avspänt och lugnt intryck när hon sitter och lyssnar till Ulla Lundqvists korta men innehållsrika introduktion till sitt författarskap. Men när hon själv får ordet, säger hon utan omsvep att hon inte är någon föreläsare och att hon avskyr att ge intervjuer.

Därpå håller hon en 45 minuter lång föreläsning om sin väg till
författarskapet som få av oss som lyssnade kommer att glömma.

Någon föreläsning är det ju egentligen inte. Visserligen finns ett manus, men efter ett par minuter har Lygia Bojunga lämnat det skrivna och det hela blir i stället en livfull berättelse om en slingrig och inte alldeles lätt väg från den första bok hon läste till den första hon skrev själv.

Det här är historien om min relation till böcker, säger hon och berättar att hon fick sin allra första bok vid sju års ålder. Den var tjock och det tog emot till en början, men när hon väl kommit in i texten var hon fast. Och sen blev hon själv inspirerad att hitta på historier. ”Det är som när man ser någon dansa – man vill ju dansa själv!”

Även om inte vägen fram till dagens etablerade författarskap varit spikrak, har det hela tiden varit fantasin och viljan att skapa något som drivit henne framåt. Först via teatern, sen via radio och TV. Men hon kände sig hela tiden hämmad i sitt skapande eftersom det i så hög grad var beroende av andra människors insatser, berättar hon.

- Jag ställde mig ofta frågan ”what the hell am I doing here?” Jag var inte nöjd, jag var inte lycklig. Jag sökte tröst i litteraturen och plötsligt insåg jag att om böckerna gör mig så mycket gott, kanske jag kan försöka skriva själv.

Och så blev det. Den första boken blev väl mottagen och Lygia Bojunga insåg snabbt att inte heller ett eget författarskap innebar något egentligt oberoende. Förlaget krävde nya böcker.
- Jag är en långsam person och en bok är inte färdig förrän den har en själ.

Nu har Lygia Bojunga ett eget förlag och på så vis kontroll över hela kedjan – från författandet till utformning av boken, utgivning och distribution. Detta har upptagit mycket av hennes tid under de senaste två åren och hon medgav att hennes förläggare har haft hårda diskussioner med författarjaget om nya böcker.

Så det här med intervjuer.
Lygia Bojunga säger att hon alltid haft svårt med intervjuer, framför allt när intervjuaren utgår från att det hon skriver är självupplevt. Hon känner att man gör intrång i hennes privatliv. Att hon nu under den intensiva prisveckan i Stockholm är ett jagat villebråd bland journalister tar hon dock med jämnmod. Jag ställer upp på det därför att jag vill samarbeta med Litteraturpriset, säger hon lite uppgivet. Hon får ständigt frågor om vad böcker betyder och varför hon skriver för barn. Hon svarar att hon aldrig ser läsaren framför sig. Mina böcker hittar alltid sina läsare, säger hon men medger samtidigt att hon skrivit en bok ”som kanske mest är avsedd för vuxna” och som kommer på svenska i höst (”Paisagem”).

Till slut. Hur gick det då när förläggaren Lygia Bojunga diskuterade med författaren Lygia Bojunga?
- Det var en tuff diskussion, men vi kom fram till ett beslut: Författaren kommer att återuppta sitt arbete.

Text: Per Svenson