Jag hoppas att barn som känner sig utbytbara precis som Gilly kommer att skratta åt mycket i den här boken, men att de vuxna som är ansvariga för barnen gråter när de läser den.

 

Pristagarföreläsning

Katherine Paterson föreläste den 30 maj på ABF-huset i Stockholm för en trollbunden publik. Hon började med att presentera sin familj. Hon har fyra barn och sju barnbarn och den patersonska klanen består totalt av 18 personer, samtliga på plats i ABF-huset

Ulla Lundqvist gav en kort introduktion till hennes författarskap och sa att de tolv personerna i litteraturprisets jury har levt med hennes böcker i fyra år – och vi kommer att leva med dem resten av livet. För böckerna fungerar på många plan och kan läsas många gånger.

Katherine sa att ända sen hon fick veta att hon fått priset har hon undrat: Varför just jag? Och så berättade hon om händelser i hennes liv som har påverkat hennes böcker. Hon minns inte så mycket konkreta saker från sin barndom, men hon har tydliga känslomässiga minnen av att leva i en kärleksfull familj bland kärleksfulla kinesiska grannar. Hon är född i Kina där hennes föräldrar var missionärer. Hon minns också hur det kändes att bli bortknuffad ur mammas knä av ett yngre syskon som snart följdes av ett ännu yngre syskon.

När hon var fem år blev det krig mellan Kina och Japan, familjen flydde till Hongkong i en överfull sovvagnskupé. De hade ingenstans att bo och trots att Katherine var så liten har hon aldrig glömt hur det var att vara flykting och människor fnyser åt ens smuts och utsatthet.

När hon så småningom kom till USA kände hon sig inte hemma där, fast hon så gärna ville. Hon talade konstigt och hade konstiga kläder, ingen ville vara med henne. Sin tröst fick hon på biblioteket. I böckerna fick hon vänner från hela världen.

Trots att hon hade läst i hela sitt liv ville hon inte bli författare, hon ville inte bli ännu en som skriver mediokra böcker och säger att hon nyss har läst att Astrid Lindgren tänkte precis likadant. Men som hemmafru med fyra barn behövde hon något som var hennes eget och som inte hela tiden blev uppätet eller sönderrivet, så hon började skriva om kvällarna när barnen sov.

Men det tog många år och många refuseringar innan den första boken kom ut och hennes stora genombrott kom inte förrän hon var 45 år. Det var Bron till Terabitia, som kom till ur en egen sorg. Hennes son Davids bästa vän Lisa hade dödats av blixten och hon kunde inte göra något för att lindra hans sorg. Hon skrev för att reda ut sina egna känslor och få ordning i kaos och det blev en bok inte bara om döden utan också om vänskap.

Våren 1975 drog sig USA ur Vietnam och flyktingar från Vietnam och Kambodja kom i mängder till USA. Katherine blev övertalad att ta hand om två flyktingpojkar för en tid och upptäckte att hon inte var någon bra fostermamma. Den erfarenheten använde hon sedan i Gilly Hopkins hittar hem, som handlar om en flicka som blir skickad från det ena fosterhemmet till det andra. Hon är utbytbar, precis som Katherine hade tyckt att hennes fosterbarn var.

Efter föreläsningen får Katherine frågor om sin nästa bok. Den kommer ut i USA i höst och heter Bread and Roses, too. Den bygger på en verklig händelse i hennes hemtrakt. En textilfabrik hade köpt arbetskraft från olika länder i Europa så arbetarna talade 44 språk, och det tyckte ägarna var en bra garanti för att de inte skulle strejka. Men de strejkade i alla fall. Det här var 1912, men har nog så stor aktualitet i dag.

Katherine avslutar med att berätta om människor som kommer till henne och klagar över att ingen gör något åt missförhållandena i dagens samhälle. Varför finns det ingen Martin Luther King i dag?

– Men, säger hon och hänvisar till Bibeln, det är vi som ska göra ordet till kött. Vi ska inte förlita oss på en ny Martin Luther King, det är oss vi har väntat på.

Text: Birgitta Fransson

Ladda ned pristagarföreläsningen